Tankar!
Att vara förälder till barn som växt upp till vuxna.
Barn som klarat sig igenom alla skeden från barn till vuxen, med trotsåldrar och brytningstider och frigörelse. Det känns bra.
Kan väll inte påstå att det alltid varit som att glida fram på en räkmacka.
Det har funnits oro och vakna nätter. Som mamma, och säkert även som pappa, tror jag aldrig man slutar oroa sig för sina barn och känna med dom.
Har man sedan lyckan att få barnbarn så kommer en hel del oro tillbaka. Oro känns lite fel men jag hittar inget anat ord. Man vill ju att dom ska må bra och att det ska gå bra för dom i livet.
Som förälder måste man då klara av skilsmässan från sina barn när det är dax.
Låta dom flyga iväg och pröva sina egna vingar, men finnas kvar om det inte bär.
När alla flyttat börjar man omedvetet lägga sig till med en annan livsstil. Det finns mera plats och mer tid för en själv. Man blir nästan lite insnöad i sina egna vanor.
Egentligen beror det nog inte på att man vill vara ensam utan på att man glömt bort hur man skapar ”egen tid” med huset fullt av folk.
Eller beror det på åldern!
Det är såå roligt när barnen vill komma hem med sina familjer.
Man tycker på ett sätt att alla besök blir för korta samtidigt som det känns skönt att vara tillbaka i egna rutiner.
Min mamma sa så också när mina äldre systrar var hemma med sina familjer.
Tydligen dax börja räkna in sig i den äldre generationen!
Minns en tid då livet kändes halvt när inte alla barn var hemma och det kom och gick barn och kompisar mest hela tiden.
Tankar, tankar, tankar.
Solen skiner i dag. 
Vi har en egen gräsmatta att gå omkring på.
Vi har ett eget hus (som ska målas)
Vi har barn och barnbarn som har det bra.
Vi alla har varandra.
Vi har ”egna” vänner utanför familjen.
Jag fylls av stor tacksamhet.
Lev väl och må gott.
Ta väl hand om dig och dina vänner.