Tiden fortsätter att gå.
Så är det ju.
Tiden fortsätter.
En ny tid som fortsättningsvis kommer att vara annorlunda än den som var tidigare.
Det fick lov att bli ännu en norrlandsresa i år, då, i början på oktober.
Har gått en månad till sedan dess och det är bara att väja sig.
Lära sig leva med saknaden.
Resan startade en vacker tisdags morgon.
Utan den där riktigt glada känslan som brukar infinna sig då kosan ställs norrut.
En del stickat blev det.
Både i bilen och på hotell.
Valde att göra en övernattning på uppvägen.
En kaffepaus vid bron, det är nästan obligatoriskt.
Då det var flera släktingar på resa denna vecka hyrde vi in oss på Stiftsgården, dit vi anlände onsdag kväll.
Den ligger aldeles intill Skellefteå landskyrka.
Har alltid tyckt att den är så vacker.
Torsdag försvann i förberedelsernas tecken.
Fredag blev ju naturligt en sorgens dag men även en glädjens och minnenas dag.
På lördagmorgon när vi går till frukost såg det ut så här
Fram på dagen åkte vi ut till havet
Riktigt vinterväder.
Det var verkligen grått utöver havet.
Ändå skönt att få stå där en stund. Se vågorna som oavbrutet rullar vidare. Sända en hälsning med till andra sidan. Låta både tanken och sorgen följa med.
Söndag blev en vilodag.
Måndag morgon
startar hemresan.
Bra väder med torra och fina vägar och hot om sämre väder kommande dagar gav en heldag i bilen.
Någonstans under tidig skymning togs denna bild från bilen.
Det var så vackert och kändes läkande.
Ta vara på livet och vännerna.
Det kommer alltid en dag då allt förändras.
<3 <3 <3
Ja, det är konstigt att åren går alldeles för fort ibland.
I år är det 5 år sedan pappa somnade in 20 oktober, hans bror, min farbror, den 7 november, vi var tvungna att ta bort våra 2 hundar den 9 november samt det var några fler djur som blev sjuka och vi fick ta bort samma månad.
Sen somnade en arbetskamrat till mig efter att ha kämpat mot cancer i några år.
Ifjol den 1 november föddes en liten tös som betyder mycket för både mig och gubben och det är snart dags för henne att börja på dagis.
Och livet vandrar vidare….
Stor kram!
En vacker resa med sorglig anledning. Det är svårt för att inte säga omöjligt att vänja sej vid att döden finns nånstans där framme för oss alla, när vet vi inte, kanske tur det. Man får njuta och ta vara på stunderna när livet känns gott och minnas det som varit bra. Men sörjer gör man ju, saknaden efter sina nära är alltid där. Och konstigt vore det annars.